Jag ska fan aldrig bli någon som sitter bredvid likt en tyst rädd fucking hare.

Jag hatar dig, tycker motbjudande synd om en annan och jag äcklar mig själv. Varför lyckas jag aldrig stå kvar? Ta diskussionen. Jag tror jag får skuldkänslor för lätt. Dom ska fan vara glada.

Så töntigt egentligen. Hela grejen.