fredag 26 april 2013

Nagra utav de basta

Ah, imorgon far jag traffa mina alsklingar! Peppen!

onsdag 24 april 2013

tisdag 23 april 2013

"WHAT DO WE LIKE?!" "PAIN!"



Då jag jobbar det sena skiftet idag och på grund av en gnisslande bil och en stor skinande sol, tog jag mig tid efter ett tidigt uppvaknande, att se The Intouchables som jag nu velat se under en längre tid. Och åh. Precis en sådan där feel-good film som jag var sugen på. Baserat på en verklig historia dessutom. Asså, hur fint?




























------------------------------------------------------------------------ ♥ ♥



Gårdagens timmar spenderade jag istället framför denna rulle. Älskar hela 80, 90-tals feelingen, alla överdrifter och all den dära cheesy musiken. En sån där film som bara är helt bäst att titta på en ensam kväll efter jobbet.

Ursäkta mig. Några gånger om.

Alltså. Hej.
Det här måste nog vara det längsta uppehållet jag någonsin haft. Snudd på i alla fall. Ursäkta, ursäkta. Vardagarna har liksom bara flutit ihop till en enda massa av jobb och nonsens. Hela nio dagar av, ja, vardag. Såg personer komma och gå i cafeét och jag bara längtade, längtade tills jag kunde få göra det samma. Så nu i fredags slog jag på stort i min ensamhet.
Började dagen tidigt. Tog tåget in till Covent Garden för att äta en indisk frukost på restaurangen Dishoom.






















Beställde in en Bacon Naan Roll, vilket är precis vad det låter som, bacon i naan bröd. Men även med lite chili marmelad, cream cheese och koriander. Drack deras chai som jag bokstavligt talat kan dö för. Hur jäkla gott som helst. Kryddigt och sött på samma gång.































Köpte med mig en frukost Lassi och tog mig till Rockit och en bunt andra favorit affärer. Köpte sommriga byxor, te och annat som kan vara bra att ha.

Något som är hemskt bra på cafeét där jag jobbar är att det alltid finns TimeOut tidningar att tillhandahålla under döda timmar. Numera är jag alltid up-to-date med vad som händer runt om i staden. Bland annat läste jag om ett fik vid namn Salt som ligger i krokarna av Covent Garden vilket jag tycke lät som ett ställe gjort för mig.































Så en shoppingrunda senare hamnade jag alltså på Salt, där kaffet smakar fantastiskt och personalen är toppen trevlig. Skissade lite, läste lite, njöt av solen utanför fönstret och hade det allmänt bäst i min ensamhet.































När kaffet tillslut var uppdrucket vandrade jag mot den turistigare delen av Covent Garden, där jag ramlade över Laduree. Köpte med mig en lemon macaron och en med smak av salt caramel.
Briljant dag helt enkelt.

---------------------------------------------------------------------

I lördags bestämde jag och Robin oss för att spana in den så kallade Record store day som tydligen inträffar varje år runt om i London. Detta år med framträdande av bland annat bandet Wire.
I väntan på pojkvännen som var upptagen med barnpassning på förmiddagen, satte jag mig återigen på Salt för att få i mig den dagliga mängden koffein och för att mumsa på en brownie.































Det var med lyckliga steg som vi gick igenom Soho den eftermiddagen. En liten mini festival hade liksom helt plötsligt dykt upp mitt i London. Vägarna var avstängda och gatorna var packade med öldrickande folk och musik spelades högt ur skivaffärerna. Man placerade sig lite där man tyckte passade, mitt i gatan om man så ville.































Satte oss i solen med ett sex pack Fosters Gold och njöt av det faktum att det var varmt i endast en t-shirt.































Andra personer slöt upp med oss. Nikotin dax.
Trots att framträdandet var ganska så kasst, så hade jag en himlans bra dag. Robin var bombsäker på att det inte alls var Wire på scenen, och avfärdade oss andra med att de var alldeles för dåliga för att kunna vara dom, vi insåg det inte på riktigt förens de två sista låtarna.
Efteråt åt vi goda libanesiska wraps och drack gott libanesiskt vin på Le Comptoir.

Dessutom såg vi denna man (!!!) vandra omkring på festivalen:































Jude Law! Hej starstrucked.

onsdag 10 april 2013

Sweetness



Lagade en Chili Sin Carne denna kväll efter ett recept jag fann på en blogg. Innehåller sötpotatis och massa olika bönor, toppat med avokado och spenat. Hur gott som helst blev det. Tur det, då det tog en timme att få det klart. Åt inte middag förens runt halv nio tiden.

Fick dessutom med mig ett berg av kakor och croissanter från jobbet som nu bor i min frys. Dom är givmilda med bakelserna där jag jobbar, går liksom knappt att säga nej. Drunknar i sötsaker här borta. Har en hel resväska fylld med choklad, smågodis och lakritspipor. Fick även en sådan där gigantisk Toblerone, som man bara köper på flygplatser och båtar av kvinnan jag bor hos. Nom nom.

Dödstyst

Det blir 9.10, säger jag. Tittar upp, ler och tar emot tio-lappen du räcker fram. Växel, 90 pence. Tack. Ser hur du väntar på att jag ska säga något mer men allt jag gör är att le. Ler enda tills ni är på väg ut genom dörren. Tack, hejdå. Och det var det. Som vilka som helst. Vill bara skrika fitthelvete så högt jag bara kan. Vill skrika och sparka, för att jag än en gång har gått miste om ett tillfälle. För att jag är trög i huvudet och för att jag inte för mitt liv kan förstå hur allting kan ha spolats tillbaka något så fruktansvärt långt bak i tiden. För det är som att självförtroendet vareviga gång gömmer sig i sitt skal likt en förskräckt sköldpadda och för att det är som att jag varje gång faller från olika stup och vid varje fall tycks kroppen och sinnet bli trasigare och svagare. Försöker intala mig själv om att det är aldrig försent, men snart måste något tas tag i, något måste ryckas upp. Snart, snart. För annars kommer jag nog aldrig ur det. Åtminstone aldrig i den här verkligheten.

söndag 7 april 2013

Slå till mig någon, skaka om mig tills allt börjar falla på plats.

Tiden där emellan. Var det en timma, en minut?


Åh. Var ju och såg bandet Bo Ningen härom dagen och hu va bra det var. Super energisk japansk rock, moshpits och långhåriga headbangande pojkar. Sånt där som inte är typiskt min grej, men som bara funkar hur bra som helst i en liten lokal där alla bara älskar vad som utspelar sig på scenen. Som när en man tittar glatt på en och utbrister lyckligt att det här är det bästa som finns innan han kastar sig in i mitten av den galna folkvirveln. Har lyssnat non-stop till och från jobbet de följande dagarna.
































Två förband var det också. Fotade bara det ena dock.

torsdag 4 april 2013

Hålet













































Blir så trött när allting bara spolas bakåt. Hela, hela tiden. Kommer aldrig någon vart, rulltrappan går ner och ingen annan vart. På sätt och vis vet jag att det inte är helt sant, allt är inte svart och vitt. Men i den här verkligheten tycks det så och på sitt egna vis är det väl lite så det är. Allt är bara relativt i den värld du lever i. Det finns bara en verklighet. Och det gör mig så jävla trött. Utled. Ville ju kasta mig ut och sparka in dörrar, springa vart jag än tog mig. Nu kanske, tänker jag, det är nu det gäller, men liksom alltid så faller allt handlöst, långsamt mot marken. Mosas ner i marken som en fucking tårta i slowmotion.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  ♦

Hashbrownies och riskakor



De här galna japanerna ska jag se ikväll på Dingwalls. Kommer spränga öronen.































Igår kväll var jag istället på The Cornershop i Shoreditch för att se ett något lugnare uppträdande utav Robins kompis Henry. Himla bra och trevligt.

onsdag 3 april 2013

"Yea, yea. Brilliant, brilliant."

Jahapp.

Då har man gått på en book launch för en feministisk musikbok i en liten skivaffär. Delades ut öl och jag glömde att lyssna.

Flugit drake på "The Heath".



Börjat följa Game of Thrones.

Gått i solsken i den bästaste parken nämnd ovan med en fotboll och tre pojkar.

Sett på fotbollsmatch.

Varit associal under hela tiden.