Blir så trött när allting bara spolas bakåt. Hela, hela tiden. Kommer aldrig någon vart, rulltrappan går ner och ingen annan vart. På sätt och vis vet jag att det inte är helt sant, allt är inte svart och vitt. Men i den här verkligheten tycks det så och på sitt egna vis är det väl lite så det är. Allt är bara relativt i den värld du lever i. Det finns bara en verklighet. Och det gör mig så jävla trött. Utled. Ville ju kasta mig ut och sparka in dörrar, springa vart jag än tog mig. Nu kanske, tänker jag, det är nu det gäller, men liksom alltid så faller allt handlöst, långsamt mot marken. Mosas ner i marken som en fucking tårta i slowmotion.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - ♦
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar