Dödstyst

Det blir 9.10, säger jag. Tittar upp, ler och tar emot tio-lappen du räcker fram. Växel, 90 pence. Tack. Ser hur du väntar på att jag ska säga något mer men allt jag gör är att le. Ler enda tills ni är på väg ut genom dörren. Tack, hejdå. Och det var det. Som vilka som helst. Vill bara skrika fitthelvete så högt jag bara kan. Vill skrika och sparka, för att jag än en gång har gått miste om ett tillfälle. För att jag är trög i huvudet och för att jag inte för mitt liv kan förstå hur allting kan ha spolats tillbaka något så fruktansvärt långt bak i tiden. För det är som att självförtroendet vareviga gång gömmer sig i sitt skal likt en förskräckt sköldpadda och för att det är som att jag varje gång faller från olika stup och vid varje fall tycks kroppen och sinnet bli trasigare och svagare. Försöker intala mig själv om att det är aldrig försent, men snart måste något tas tag i, något måste ryckas upp. Snart, snart. För annars kommer jag nog aldrig ur det. Åtminstone aldrig i den här verkligheten.