Jag vill bara vara med er. Mina älsklings människor. Glömma omgivningen, även om det bara är för en kväll. Vad skulle jag egentligen göra utan er?

Jag förstår inte riktigt vad som hände. Kanske var det insikten om att skolan skulle döda mig av uttråkning och att jag samtidigt har en dag att tagga galet till, den där oändliga väntan (för höga förväntingar?), kanske byggdes allt upp lite grann i taget, bit för bit, tills allt bara sa Pang. Stora stenar som föll från något man trott växt sig stabilt och kontrollerat. Tumörer, krav, måsten, förvirring och oförstående. För många tankar! Jag kan inte klura ut människor för tillfället. Inte minst gäller det mig själv. Jag förstår inte hur någon tänker längre och jag grubblar så för förbannat mycket över just vad som pågår i allas huvuden. Imorgon ska jag gå och simma och försöka att inte tänka alls.

Jag älskar Norwegian Wood nu. Känner igen mig så himla mycket att det nästan blir jobbigt att läsa ibland. Trots att boken inte har någon som helst likhet med mitt liv. Det låter ologiskt, men kanske ni förstår vad jag menar i alla fall.