Ursäkta mig. Några gånger om.

Alltså. Hej.
Det här måste nog vara det längsta uppehållet jag någonsin haft. Snudd på i alla fall. Ursäkta, ursäkta. Vardagarna har liksom bara flutit ihop till en enda massa av jobb och nonsens. Hela nio dagar av, ja, vardag. Såg personer komma och gå i cafeét och jag bara längtade, längtade tills jag kunde få göra det samma. Så nu i fredags slog jag på stort i min ensamhet.
Började dagen tidigt. Tog tåget in till Covent Garden för att äta en indisk frukost på restaurangen Dishoom.

Beställde in en Bacon Naan Roll, vilket är precis vad det låter som, bacon i naan bröd. Men även med lite chili marmelad, cream cheese och koriander. Drack deras chai som jag bokstavligt talat kan dö för. Hur jäkla gott som helst. Kryddigt och sött på samma gång.

Köpte med mig en frukost Lassi och tog mig till Rockit och en bunt andra favorit affärer. Köpte sommriga byxor, te och annat som kan vara bra att ha.

Något som är hemskt bra på cafeét där jag jobbar är att det alltid finns TimeOut tidningar att tillhandahålla under döda timmar. Numera är jag alltid up-to-date med vad som händer runt om i staden. Bland annat läste jag om ett fik vid namn Salt som ligger i krokarna av Covent Garden vilket jag tycke lät som ett ställe gjort för mig.

Så en shoppingrunda senare hamnade jag alltså på Salt, där kaffet smakar fantastiskt och personalen är toppen trevlig. Skissade lite, läste lite, njöt av solen utanför fönstret och hade det allmänt bäst i min ensamhet.

När kaffet tillslut var uppdrucket vandrade jag mot den turistigare delen av Covent Garden, där jag ramlade över Laduree. Köpte med mig en lemon macaron och en med smak av salt caramel.
Briljant dag helt enkelt.

---------------------------------------------------------------------

I lördags bestämde jag och Robin oss för att spana in den så kallade Record store day som tydligen inträffar varje år runt om i London. Detta år med framträdande av bland annat bandet Wire.
I väntan på pojkvännen som var upptagen med barnpassning på förmiddagen, satte jag mig återigen på Salt för att få i mig den dagliga mängden koffein och för att mumsa på en brownie.

Det var med lyckliga steg som vi gick igenom Soho den eftermiddagen. En liten mini festival hade liksom helt plötsligt dykt upp mitt i London. Vägarna var avstängda och gatorna var packade med öldrickande folk och musik spelades högt ur skivaffärerna. Man placerade sig lite där man tyckte passade, mitt i gatan om man så ville.

Satte oss i solen med ett sex pack Fosters Gold och njöt av det faktum att det var varmt i endast en t-shirt.

Andra personer slöt upp med oss. Nikotin dax.
Trots att framträdandet var ganska så kasst, så hade jag en himlans bra dag. Robin var bombsäker på att det inte alls var Wire på scenen, och avfärdade oss andra med att de var alldeles för dåliga för att kunna vara dom, vi insåg det inte på riktigt förens de två sista låtarna.
Efteråt åt vi goda libanesiska wraps och drack gott libanesiskt vin på Le Comptoir.

Dessutom såg vi denna man (!!!) vandra omkring på festivalen:

Jude Law! Hej starstrucked.