* * * * *

Tvekande steg mot grå asfalt. Två trappor upp och sen en korridor. Sneglar in i alla de andra rummen innan vi når ditt, för att på något vis förbereda mig om vad som väntar. Men sånt här kan man inte förbereda sig på. Tunn och skör. Du ser inte ut att vara på riktigt, som att någon justerat dig i en dator. Något som inte stämmer. Benknotor man inte sett tidigare. Skelett och utstickande ögon. Ögonlock som ständigt sluter sig för att sedan åter tvingas upp. Stilla förundran över att kulan på din mage och syrligheten i dina ord finns kvar när resten verkar ha tynat bort. Dörren stängs igen.
Får lust att lägga mig i fosterställning och gråta. Gråta för allt, allt, allt. Gråta för mer än det som syns, mer än det jag ens kan förklara för mig själv.
Hörlurar in. Höja volymen.