Imorgon försvinner en av de finaste människorna i världen bort över havet till USA för ett helt år. Och jag kommer att sakna henne så himla mycket. Jag har inte ens fått chansen att säga hejdå på riktigt och fram tills för bara några minuter sen var jag i det stadiet där jag knappt vågade skicka ett sms för att jag ville inte inse sanningen, men som på beställning kommer samtalet jag skjutit upp hela dagen. Ett litet hejdå blev det åtminstone och jag försöker intala mig själv att hon kommer ju faktiskt tillbaka men mitt tangentbordet blir ändock blött av tårar.
Det finns nästan ingenstans där man får gråta ifred här. Finns människor i alla rum och jag klarar inte av medlidande nu. Det här handlar inte om någon annan och det finns inget som lindrar saknaden just nu.
Det är så märkligt hur man kan få så bra vänner på bara två år. Känns som att jag känt vissa i min klass förevigt, Tesse inräknad. Snällaste, finaste, knäppaste och roligaste och jag hoppas så galet mycket att hon kommer att få det hur bäst som helst där borta. Superstora digitala lyckokramar och pussar <333.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar