My lover is your friend.

Hemma. Fyra dagar på landet och jag känner mig som världens mest isolerade människa. Alla har åkt till Peace och vi ensamma små kvarlevande människor har bokat in dans och sprit denna fredag för att trösta oss. Wey wey.

Trevlig Midsommar!

Nu kastar jag mig iväg med miljoner påsar till en midsommarmunch med Mira, Signe och Rebbe och senare en Tesse. Om ytterligare ett dygn är jag troligtvis, om jag inte försover mig, ute på en ö i Stockholms skärgård. Vi ses om ungefär fem dagar.

Vi blir uttråkade

One dumb night I'll take you out to the bar we've both blacked out

Vill bara citera The Antlers för evigt. Fint. Älskar när låtar passar så perfekt in på ens egna liv och sinnesstämning. Man känner sig inte riktigt lika ensam då. Eller de gånger man har alldeles för många stora tankar i huvudet som är för oformliga för att kunna hanteras av en ensam person och man istället sätter på en låt på en något för hög volym för att dränka allt det tunga. Bara låta sig fokuseras på instrumenten och rösten som strömmar ut ur hörlurarna. Hur skulle jag överleva en värld utan musik?

Fan vilka douchebags det finns. Jag fattar ju nu (när jag har legat hemma helt ensam) vad du menar. Åh, idag hatar jag livet.

Keep your hands to yourself

When you follow me home.

Förövrigt så är Midsommar en förfärligt överskattad högtid. Och som vanligt ska det bli regn. Men att fira det tillsammans med världens finaste folk och att dessutom ha ett hus för sig själv är ju inte helt fel. Hoppas.

Bra, bra, bra, bra!

Äntligen! J'ai tué ma mère. I killed my mother. Jag dödade min mamma. Världens bästa film. Se, jag ber.

Everyone I hold holds me strangled, sweet and smart. I’m not a puppy you take home, don’t bother trying to fix my heart.

Känner för att skriva av mig, men vet inte hur jag ska få ur mig någonting. Det är väl egentligen det mest motsägelsefulla med bloggar och bloggande. Man skriver om sitt liv fast ändock inte alls, alla är för fega för att skriva den exakta sanningen, som i mitt fall när allt bara blir en förvirrande samling ord som endast jag förstår, eller möjligtvis någon enstaka till som lyckats analysera sig fram till vad det kan handla om.

Min hjärna är avdomnad. Saker som borde oroa mig känns inte alls, ligger som ett fluffigt täcke i bakgrunden. Det är det som oroar mig mest. Att jag inte oroar mig. Fast egentligen jag oroar mig inte särskilt mycket över det heller. Allt det som hänt de senaste dagarna har inte hänt mig. Det är någon annan som spelar mig och jag tittar på. En teater där jag inte spelar Frodo. Knappt ens Sam. Att vara huvudpersonen i ens egna liv. Bullshit. Jag påverkas för mycket av min omgivning för att det ska stämma överens. Onyttigt.

Jag borde kanske socialisera mig lite, men vet inte om jag klarar av det idag. Trots att jag saknar er. Jag andas och blöder i alla fall, det är bra. Jag lever. Åtminstone någonstans inunder denna vakna koma.

You wanna climb up the stairs,
I wanna push you back down.
But I let you inside,
So you can push me around.

If I leave before you,
And I walk out alone,
Keep your hands to yourself
When you follow me home.

I don’t want love.
I don’t want love.

We wake up with pounding heads,
Bruised down below.
I should have built better walls,
Or slept in my clothes.

So if I see you again,
Desperate and stoned,
Keep your prison locked up,
And I will leave my gun at home.

I don’t want love.
I don’t want love.

Spådomen var ju nästintill helt sann. En vecka försenad.

Slog mig att det bara gått fem dagar på lovet. Känns mer som att det gått minst två veckor. Har de senaste dagarna hunnit med en lång fika med Mira, hemmakväll fast i sällskap med vänner och en tripp till Sommar!.

Burst Apart

The Antlers har släppt en ny skiva. Svår uppgift att toppa Hospice men den ska få en chans. Det som uppfattats av mina öron än så länge, låter som en blandning av behaglig slumrar musik. Precis vad jag känner för denna dag.

Som varje onsdag går man till Baba. Sweet.

Hej, hej. Nu är det sommarlov och jag tror att jag ska till Rebbe ikväll, fast hon svarar inte i sin mobil.

Jag hatar min garderob. Sommaren har tydligen inte hittat dit. Den innehåller svart, tjockt och långt. Allt man inte vill ha på sig en varm sommardag tycks finnas därinne. Och med tanke på resor och festivaler är min plånbok farligt tunn.

Sandra Beijers playsuit är ju hemskt fin, alltså.

//Din vän pessimisten