Everyone I hold holds me strangled, sweet and smart. I’m not a puppy you take home, don’t bother trying to fix my heart.

Känner för att skriva av mig, men vet inte hur jag ska få ur mig någonting. Det är väl egentligen det mest motsägelsefulla med bloggar och bloggande. Man skriver om sitt liv fast ändock inte alls, alla är för fega för att skriva den exakta sanningen, som i mitt fall när allt bara blir en förvirrande samling ord som endast jag förstår, eller möjligtvis någon enstaka till som lyckats analysera sig fram till vad det kan handla om.

Min hjärna är avdomnad. Saker som borde oroa mig känns inte alls, ligger som ett fluffigt täcke i bakgrunden. Det är det som oroar mig mest. Att jag inte oroar mig. Fast egentligen jag oroar mig inte särskilt mycket över det heller. Allt det som hänt de senaste dagarna har inte hänt mig. Det är någon annan som spelar mig och jag tittar på. En teater där jag inte spelar Frodo. Knappt ens Sam. Att vara huvudpersonen i ens egna liv. Bullshit. Jag påverkas för mycket av min omgivning för att det ska stämma överens. Onyttigt.

Jag borde kanske socialisera mig lite, men vet inte om jag klarar av det idag. Trots att jag saknar er. Jag andas och blöder i alla fall, det är bra. Jag lever. Åtminstone någonstans inunder denna vakna koma.

You wanna climb up the stairs,
I wanna push you back down.
But I let you inside,
So you can push me around.

If I leave before you,
And I walk out alone,
Keep your hands to yourself
When you follow me home.

I don’t want love.
I don’t want love.

We wake up with pounding heads,
Bruised down below.
I should have built better walls,
Or slept in my clothes.

So if I see you again,
Desperate and stoned,
Keep your prison locked up,
And I will leave my gun at home.

I don’t want love.
I don’t want love.