Att ständigt ta ställning

Var inne på Facebook och fick panik. Ren och skär panik. Klickade ner skiten så fort mina fingrar kunde styra.
Aldrig tidigare har jag upplevt det på det sättet.
Det var som att ett tusental personer, på samma gång, försökte berätta om just deras åsikt, tankar, idéer. Ofrivillig tankeläsare.
Att man orkar sitta framför det vareviga dag är faktiskt helt otroligt.

Det är märkligt hur jag numera iakttar. Bara tittar. Känner liksom inget. Inget alls. Endast intalanden.

Fin kväll med hemmagjorda dumplings, bra människor och mer öl i min redan bakissvajjiga kropp.

Håligheten

Vet inte vad jag ska säga. Ser, men vet inte vad ni vill höra. För faktumet är, antar jag, att jag inte vet själv. Vad jag vill höra. Vill kanske bara ha kramar, värme. Kroppslig förståelse från personer jag älskat från 1,5 års håll. Vilken press.

Alltså, låt mig förtydliga - ingen tröst. Spy på medlidande. Bara ett mer än ett hej antar jag.

Vill på något vis bara fucka upp resten. Snubbla över någon kant, få det att göra ont någonstans i alla fall.

Vet inte vart jag ska ta vägen, ligger vaken på kvällarna. Tankar som går runt runt om ingenting och på något vis om allt. 

Trodde verkligen att jag var okej. Börjar nästan bli rädd för tomheten.

Mycket där emellan

I natt var första natten sen jag flyttade tillbaka till Sverige som jag lyckats sova på riktigt. Sex jäkla nätter. Vaknade dock som ett vimelkantigt vrak, hällde keso och mjölk över hela golvet det första jag gjorde. Bra start på allt.

Trodde jag skulle skapa ett inre humörkaos, är mest bara bedövad. Blir arg. Självförakt. Men det är väl det. Borde nog inte tillbringa för mycket tid med mig själv, ja ni hör ju hur det låter.

Går och hoppas på att sommaren kommer att ta mig med storm. Svepa in och lösa allt. 

Snälla kom snart.

Vad har jag gett mig själv in på?

Det är då man ljuger.

Känner mig så himla trasig innuti. Vet liksom inte ut och in längre.

Allt går i slow motion samtidigt som jag rusar fram i tankarna. Som att leva med kroppen i en dåtid och huvudet i en framtid. Folk som pratar runt i kring, ihåligt snurrande. Två dagar. Vad fan gör jag?

Och vill bara tillägga, tack för på pekningen. Den har jag aldrig hört förut. Kan inte sluta förundras - att den aldrig slutar att göra ont. Varenda jävla gång skär den som den vassaste av knivar, in i köttet, in i hjärta, hjärna. Muskler som avdomnar.

Tack och hej, ska tydligen äta sunday roast om en timma.

Behövde ju verkligen musik nu.

Är inte trött men vill bara sova.

Trötthet

Tre dagar senare med ett försök till att gå till jobbet och jag är fortfarande sjuk. Tumör hals och äckel hosta, med ett tillägg av ögoninflammation. Ibland är livet för härligt. 

Sexy Swedish sauna

Alltså. Nu har jag gått och blivit sjuk. Så där sjuk att man måste stanna hemma från jobbet i tre dagar men ändock känner sig vissen. Feber, brutal hals- och huvudvärk, illamående, hela köret.

Super pigg. Så nedrans trist. :(

Salongsberusad. Ikväll tänker jag.

Nejmen tjena, det var inte igår.

Mycket har hänt sedan sist. 

Jag och min nuvarande sambo Rebecka har skaffat oss en bostad (med balkong, obs, obs), sistnämnda ett jobb, vi har träffat nya människor och gått på diverse hemmafester och gästlist fester där man bland annat måste ta en skranglig hiss för att ta sig in och personer får piller spetsade drinkar, hängt på pubar, lyssnat på gig, bakat bananbröd, fikat på gulligaste fiket runt hörnet, blivit av med telefonen (dvs, helt onödigt att försöka nå mig där för tillfället) och införskaffat oss engångskameror.

Bland mycket annat.

Nu ska jag ta och slänga på mig ytterkläder och vandra mot jobbet, såhär en tisdags morgon klockan 6.

Vart ska jag ta vägen?

Now, the making of a good compilation tape is a very subtle art. Many do's and don'ts. First of all, you 're using someone else's poetry to express how you feel. This is a delicate thing.

Min tisdagskväll innefattar detta, High Fidelity och te. Älskar alla små listor och sammanfattningar. Hela den där prata-till.kamera vinkeln. Hemskt bra.

Imorgon blir det till att hälsa på nya kollegor och lära sig andra system och regler. Så sjukt taggad.
Suck.

Vad gör du här?

Jobbade de sista timmarna. Väjade för kamerorna och lyckades smuggla ner en kaka i min ficka. Kramade adjö och fick soppa med mig hem. Kommer sakna mina kollegor, åtminstone de flesta. Hemskt fina människor. Imorgon ska jag nog ut och slösa sedlar och mynt. Kanske införskaffa mig ett par nya skor.

Ett tomrum kommer uppstå

Jahaja. Nu blir det en sådan här 'sedan sist' visa. Jag förstår mig helt ärligt inte på min brutala skriv torka. Men i alla fall. Sedan sist då då, har jag hunnit säga upp mig från jobbet på Tinderbox och redan nästa vecka kommer jag troligtvis vara heltids arbetande på The Coffee Works Project.
Sjabbade till ett lägenhets hyrande och nu är vi återigen i hela den där förjävliga utan hem, lägenhets letande svängen igen. Har dock tagit kontakt med någon brud från Hong Kong som kanske kan verka som en tredjedel av vårat framtida hushåll (vilket Rebbe fortfarande är ovetandes om, så ursäkta om du ser det här innan jag pratar med dig).
Livet känns lite upp och ner, rätt och slätt, för tillfället. Det blir till att supa bort lite av förvirringen under kvällens fest ute i nowhere - Walthamstow.
Vi höres!

Jobb jobb jobb

Är nu likson Rebbe, en hårt arbetande under minimilön. Går upp omänskligt tidigt, äter medelmåttiga, på gränsen till halv äckliga mackor till lunch, blir gnälld på lite till och från, blir lärd alla de fetioelva olika shakes, breezers, ice-boxes och alla de andra dryckerna - vad sjutton de nu heter, och små pratar med nya kollegor och kunder. Tumme upp.

Går i närliggande skog och lyssnar på

Ett försiktigt hej.

Jag har tänkt att skriva här så himla länge, men varje gång, liksom samtidigt som tanken slagit mig, har lusten slagits bort lika snabbt som den kommit. Har väl någon slags prestationsångest som ligger och gnager där i bakgrunden antar jag.

Nu kom Robin med te. På återseende!

Ingen alls.