Att leva. Nu!

Fan att man inte är sig själv. Som en blixt rakt ner i kaoset, och man inser att man inte har en aning om vem den personen är. Jag hatar det. Att vara någon. Något. Så här i efterhand, i dagsljuset, tyckts det än mer understruket och förstorat. Hatiskt!

Alla sover utom jag. Jag är i väntan, limbo. Mellan sömntunga ögonlock, frukost i en tom Söderlägenhet, Skärgårdsbilfärden och andra hoppfullt, helt ovisa händelser.

Gräver ner fingrarna i förvirringen men finner inget annat än olikhet. Hur ska man då hitta sig själv?