Dum som man är sitter man och lyssnar på den sorgligaste musiken i världen, så nu gråter jag. Jag gråter för de vackra tonerna, för allt det dom förlorar och för att de förlorar något jag aldrig haft. Knappt snuddat vid.
Det är så mycket svårare att vara positiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar