Söta små barn

I guess I'll just take your glasses.

Vilka är ni egentligen, mina läsare? Ni är ju så tysta.

Impuls

Total kaos var vad som mötte mig, och troligtvis en hel massa andra människor, denna morgon. Snö och isande orkan istället för de nästan snöfria gatorna och ett litet hopp om vårkänsla. Efter en tio minuters väntan på bussen fick jag berättat för mig att alla bussarna var inställda. Så jag gav upp.

Några timmar senare tvingade dock Mira in mig till Söder i alla fall. En middag på Indira och en fika på café 60. Tyvärr ingen sen fika som jag tidigare cravat efter. Tog istället vårt pick och pack och traskade hem till Moette.

Imorgon blir det fest med Mira och hela Södra eliten. Hoppsan.

Earth to Simon, do you copy? Over.

Mongoskratt Björn

Såg precis I rymden finns inga känslor med Hanna. Hur härlig som helst.

Over and out.

Detta är mina cravings

• En riktigt sen fika på Café 60. En fredag möjligtvis. Kanske den 11/2.


• Härliga vårdagar med kvittrande fåglar, torra sandiga gator och disigt solljus.


• Ett nytt superbra objektiv.


• En hel hög med fin ny musik.
  
• Tid.

Pling plong

Jag är så lättad att jag dör lite inombords. Matteprovet (som förövrigt gick åt helvete), är avklarat och jag känner bara .. Värmland. Nej, men allvarligt talat så är det så fruktansvärt härligt att det snudd på blir lite galet. Man kan andas och leva lite mer igen.

Hur var det nu igen?

En panikig ångest morgon, inkluderat en massa kortisol i hela kroppen på grund av den fruktansvärda rapporten, vilket ledde till två skippade lektioner och 20 minuters försening. Sprang runt i hela huset för att packa väskan och samtidigt äta en snabb lunch. Låser dörren. Väl framme vid hållplatsen, då jag ser bussen svänga in framför mig, inser jag att busskortet fortfarande ligger på köksbordet. Bara att tvärvända. Argt svänger jag in på vår tomt igen, helt ovetande om att det, under den nyfallna snön, ligger ett blixthalt islager. Så plötsligt ligger jag på marken. Jag har ont i kroppen och vill bara skrika något riktigt fult men bestämmer mig istället för att sparka riktigt hårt i dörren innan jag låser upp. Självklart sparkar jag med den foten som har en massakerad tå från tidigare skidresa. Stänger dörren om mig och bryter ihop. Fullständigt. Plötsligt grinar jag inte bara för ett busskort utan för hela världens problem ungefär. Det var min fredags morgon det.

Som tur var fanns det ljus i den dystra dagen. Signe, min räddare i nöden, som just denna dag planerat in en fin fin fest. Och den var verkligen det. Fin fin alltså.
Nu är jag så fruktansvärt trött att jag dör lite grann. Behöver tydligen mer än fyra timmars sömn.

I torsdags

hängde vi i Romme ett tag. Snowboard med mördar boots. Både jag och Mira åkte hem med vackra blå gula ben.

Det gjorde faktiskt inte så ont. Det var ju bara så det var. Synd, tänkte jag.

Hur mås det där bakom datorskärmen någonstans därute i kalla Sverige?

Här är det faktiskt helt okey. Har skrivit en del på en förbannat jobbig uppgift, känns bra. Lyssnat på musik. Dansat till musik. Sjungit till musik. På något sätt är allting lite uppåt.

Och förlåt Fanny för segt grattis. Tänkte att jag skulle skicka ett sms på morgonen och sen bara vet jag inte vad, min hjärna dog väl eller något åt det hållet. Aja, grattis igen några dagar i efterskott och hoppas du hade najsigaste födelsedagen. Och håret var super fint det med!

Hej tankspridd tjej.

Oh that reminds me of when we were free

Nejmen vilket fint klipp!
Hittades här.