Att ständigt ta ställning

Var inne på Facebook och fick panik. Ren och skär panik. Klickade ner skiten så fort mina fingrar kunde styra.
Aldrig tidigare har jag upplevt det på det sättet.
Det var som att ett tusental personer, på samma gång, försökte berätta om just deras åsikt, tankar, idéer. Ofrivillig tankeläsare.
Att man orkar sitta framför det vareviga dag är faktiskt helt otroligt.

Det är märkligt hur jag numera iakttar. Bara tittar. Känner liksom inget. Inget alls. Endast intalanden.

Fin kväll med hemmagjorda dumplings, bra människor och mer öl i min redan bakissvajjiga kropp.

Håligheten

Vet inte vad jag ska säga. Ser, men vet inte vad ni vill höra. För faktumet är, antar jag, att jag inte vet själv. Vad jag vill höra. Vill kanske bara ha kramar, värme. Kroppslig förståelse från personer jag älskat från 1,5 års håll. Vilken press.

Alltså, låt mig förtydliga - ingen tröst. Spy på medlidande. Bara ett mer än ett hej antar jag.

Vill på något vis bara fucka upp resten. Snubbla över någon kant, få det att göra ont någonstans i alla fall.

Vet inte vart jag ska ta vägen, ligger vaken på kvällarna. Tankar som går runt runt om ingenting och på något vis om allt. 

Trodde verkligen att jag var okej. Börjar nästan bli rädd för tomheten.

Mycket där emellan

I natt var första natten sen jag flyttade tillbaka till Sverige som jag lyckats sova på riktigt. Sex jäkla nätter. Vaknade dock som ett vimelkantigt vrak, hällde keso och mjölk över hela golvet det första jag gjorde. Bra start på allt.

Trodde jag skulle skapa ett inre humörkaos, är mest bara bedövad. Blir arg. Självförakt. Men det är väl det. Borde nog inte tillbringa för mycket tid med mig själv, ja ni hör ju hur det låter.

Går och hoppas på att sommaren kommer att ta mig med storm. Svepa in och lösa allt. 

Snälla kom snart.

Vad har jag gett mig själv in på?

Det är då man ljuger.

Känner mig så himla trasig innuti. Vet liksom inte ut och in längre.

Allt går i slow motion samtidigt som jag rusar fram i tankarna. Som att leva med kroppen i en dåtid och huvudet i en framtid. Folk som pratar runt i kring, ihåligt snurrande. Två dagar. Vad fan gör jag?

Och vill bara tillägga, tack för på pekningen. Den har jag aldrig hört förut. Kan inte sluta förundras - att den aldrig slutar att göra ont. Varenda jävla gång skär den som den vassaste av knivar, in i köttet, in i hjärta, hjärna. Muskler som avdomnar.

Tack och hej, ska tydligen äta sunday roast om en timma.

Behövde ju verkligen musik nu.

Är inte trött men vill bara sova.

Trötthet

Tre dagar senare med ett försök till att gå till jobbet och jag är fortfarande sjuk. Tumör hals och äckel hosta, med ett tillägg av ögoninflammation. Ibland är livet för härligt. 

Sexy Swedish sauna

Alltså. Nu har jag gått och blivit sjuk. Så där sjuk att man måste stanna hemma från jobbet i tre dagar men ändock känner sig vissen. Feber, brutal hals- och huvudvärk, illamående, hela köret.

Super pigg. Så nedrans trist. :(